Att andas när världen håller andan

Jag har bott utomlands i tolv år. De senaste åtta på Bali. Och i vintras återvände jag. Inte bara till Sverige, utan till något jag knappt visste att jag saknat: en plats där jag kunde höra mig själv igen.

Många reagerar med samma tonfall:

"Men… varför?"

Som om det inte går att förstå. Som om hemkomsten måste förklaras, nästan försvaras. Varför l

ämna Bali? Det är en fråga som ofta ställs med skräckblandad förundran, som om det bara finns ett värde i att lämna, inte i att återvända.

Jag tycker det är sorgligt att det blivit så. Att vi glömt hur vackert Sverige är.

För efter så många år borta ser jag det tydligare än någonsin: stillheten i skogarna, tystnaden vid sjöarna, doften av mossa och den där långsamma växlingen i ljuset över året. Vintern är kall, ibland brutal, men säsongerna ger en känsla av tid som rör sig. En känsla jag saknade på Bali, där det alltid är varmt, alltid grönt, alltid ungefär samma, så jag kände mig ofta som en klocka som gick fel. Här märker jag hur tiden går. Det en dag frostiga gräset våras en annan med vitsippor, som små påminnelser om att något nytt är på väg.

Men att komma hem är inte enkelt. För Sverige har förändrats. Och jag också.

Och mitt i allt känns världen närmare här. Nyheter skaver i kroppen. Man hinner inte ta in en händelse innan nästa kommer.

Bombningar mellan Iran och Israel. Hundratals döda. Massgravar. Barn i rasmassor.

Kriget i Ukraina går in i sin tredje sommar. En ny offensiv. Ett nytt lidande.

Europa kokar i värme. Pakistan svämmar över. Kalifornien brinner.

Sorg som väller genom skärmen.

Och på nyheterna hör man det om och om igen:

Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetsläge.

Det känns som att världen håller andan.

Jag känner det i bröstkorgen. Trycket som växer.

I tröttheten som sätter sig i hjärnan, musklerna, nerverna.

Man måste påminna sig själv att andas. Du vet som när din vän gråter eller stressar upp sig själv och du säger "ta ett djupt andetag"? Det behöver du säga till dig själv också.

Andas in - 1, 2, 3, 4 Håll andan - 1, 2, 3, 4, Andas ut - 1, 2, 3, 4 - börja om

Putin meddelar att Ryssland “inte kommer backa” från sina mål i Ukraina.

Andas In, två, tre, fyra.

Håll, två, tre, fyra.

Ut, två, tre, fyra.

Irans dödstal i kriget med Israel stiger till över 900.

Andas In, två, tre, fyra.

Håll, två, tre, fyra.

Ut, två, tre, fyra.

Över 14 000 barn har dödats i Gaza sedan oktober.

Andas In, två, tre, fyra.

Håll, två, tre, fyra.

Ut, två, tre, fyra.

Och när det inte hjälper så rullar jag ut mattan istället. Drar andetag genom hela kroppen en timme. Det behövs, verkligen. Det är svårt att andas i den här världen.

Speciellt här.

Här är allt på riktigt. Allt är nära.

Så jag rullar ut mattan i mitt renoverade stallloft på den norra skånska landsbygden utanför Hässleholm (hint hint, kom hit) och påminner mig själv om varför jag kom tillbaka. För att se om det går att hitta stillheten här. Finna frihet i rörelse. Lugnet. Sinnesron. Jag vill visa det, både för mig själv och för andra, att det går.

Och visst går det.

Om man tar sig tiden.

Det krävs något annat här.

Här måste man välja lugnet.

Man måste skapa det.

Stjäla det ur dagarna.

Andas djupare, inte för att det är bekvämt utan för att det är nödvändigt.

Här är det ett val att andas djupt. Ett måste för att inte fastna i panik och stress.

Och ibland lyckas jag.

Då vet jag att det går.

Jag kan skapa stillhet, mitt i allt detta.

Jag kan andas när världen håller andan.

Och det är just det jag vill hjälpa andra med.