Från smärta till styrka: varför yoga blev min väg

Det började inte med en längtan efter stillhet eller ett romantiskt sökande efter balans. Det började med smärta. En sådan där molande, konstant smärta som tränger sig in i vardagen och till slut gör det svårt att ens sitta rakt i mer än några sekunder. Min corestyrka var som utraderad och kroppen kändes som en stor börda snarare än en tillgång. Jag gick från läkare till fysioterapeuter, hoppades på lindring, men övningarna jag fick var praktiskt taget vad jag sett yoga vara, så det slog mig: om det är detta jag ändå ska göra, varför inte ta det i egna händer?

Jag gick till min första yogaklass utan förväntningar men med ett tydligt mål. Jag ville bli starkare. Det jag möttes av överraskade mig. Varje rörelse kändes logisk, nästan matematiskt genomtänkt. Som om positionerna var kodade för att aktivera inte bara muskler utan hela systemet. Att rikta blicken mot en fast punkt, att hålla en form genom ett andetag, att långsamt bygga styrka inifrån och ut. Det var som att ge syre till delar av kroppen som aldrig tidigare känt luft. Jag fann frihet i rörelse.

Det var aldrig enkelt. Varken fysiskt eller mentalt. Men dag för dag började något förändras. Jag lärde mig att andas igenom smärtan, att stå kvar även när jag ville ge upp. Varje klass blev en studie i närvaro. Hur länge kunde jag vara här, utan att vilja fly? Jag blev starkare. Inte smärtfri, varken fysiskt eller mentat, men jag blev mer kapabel att bära smärtan. Att förstå den. I 90 minuter varje dag var mitt sinne mitt laboratorium: hur länge kunde jag vara närvarande? Hur mycket ville jag ge upp? Och vad hände när jag stannade kvar?

Så småningom ville jag förstå mer. Inte bara uppleva yoga, utan också förstå dess arkitektur. Jag utbildade mig till instruktör. Ville se bakom kulisserna, ville förstå systemet, traditionerna, teorin. Att bli skolad i något man haft som sitt eget kan vara en utmaning, det riskerar att förvandla det personliga till något annat än det man känt. Men för mig gav det en ny inblick, och det som resonerade fick stanna, det jag vet fungerar är vad jag vill förmedla vidare.

Yoga blev inte ett botemedel, men det blev ett språk. Ett sätt att kommunicera med kroppen, att stå i kontakt med nuet, att lära känna mig själv från insidan. Det är fortfarande det. Från Balis palmer till ett plåtishem på rullande hjul, till ett renoverat loft i norra Skåne, har yogan följt med, anpassat sig, formats av mina erfarenheter och samtidigt format mig. Det är därför det blev min väg, en del av min resonans.

https://www.youtube.com/watch?v=xIuso0_eU5Q