Att vilja bidra utan att bli utbränd

Kantarellerna är här igen. Och medan naturen jobbar på sitt tysta, tillitsfulla sätt, oberoende av system, mål eller lönsamhet, så påminns jag om hur mycket vi andra måste jaga. Hur mycket vi förväntas orka. Hur länge vi förväntas delta.

Hästveda marknad öppnar imorgon. En marknad i nordöstra skåne (Hässleholm kommun) med ett litet tivoli, stånd där folk säljer hemgjorda saker och överblivna prylar, och ett virrvarr av dofter, ljud och dialekter. Som jag önskar att jag själv stod där i år! Med smycken eller konstverk jag tillverkat själv, med något eget, något som vuxit fram från mig. Den tanken hade inte slagit mig förut. Att stå på en marknad med något jag själv skapat kändes varken relevant eller eftersträvansvärt. För tio år sedan såg mitt fokus helt annorlunda ut. Jag jobbade mig upp inom marknadsföring. Klättrade på karriärstegar. Inte för att det var en barndomsdröm, jag ville egentligen bli advokat eller kriminolog, men det var en väg ut. Bort från det liv jag såg omkring mig. Min familj har i generationer jobbat inom omsorg, i hemtjänst, på boenden, som personliga assistenter. Jag tänkte: jag ska inte bli som dem. Jag ville tjäna pengar. Känna kontroll.

Ironin är att jag idag jobbar just som personlig assistent och ser det som något meningsfullt. Inte alltid lätt, inte alltid rättvist, men verkligt. Att kunna finnas för någon och hjälpa är otroligt givande. Samtidigt växer också en allt starkare motvilja inom mig mot själva strukturen vi tvingas navigera i. Ett system där arbete reduceras till funktion, där människors värde mäts i effektivitet, där trygghet bara delas ut under villkor av konstant tillgänglighet och prestation. Där det är möjligt att göra något så mänskligt som att hjälpa en annan person att leva, och ändå ersätts som om det vore något nästan värdelöst.

Det är ett system som kopplar människans värde till prestation snarare än behov. Stillhet, eftertanke och långsamhet får knappt plats när allt mäts i effektivitet. Tiden vi har pressas genom ramar vi inte själva varit med och forma. Det kallas frihet, men rör sig inom gränser som mest gynnar de som redan har. Något måste skifta, känner jag, men i en värld som viskar "gör mer, tjäna mer, bli mer" är det svårt att börja med sig själv.

Det mest skrämmande är kanske inte jobbet i sig, utan tidslinjen. Att jobba känns bra, få timmar att gå, känna sig behövd och uppskattad. Men att man förväntas fortsätta i fyrtio eller femtio år. Att livets struktur är förutbestämd och kvävande. Att friheten man en gång trodde fanns visar sig vara villkorad. Ekonomi blir inte bara praktisk, den blir existentiell. Existensiell fasa! Det handlar inte om att klara sig till nästa månad, utan om att försöka klura ut hur man ska orka leva ett helt liv i det här systemet.

Det är inte konstigt att så många blir utbrända. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige, och över en miljon människor tar antidepressiva läkemedel. Inte för att de är trasiga, utan för att systemet är det. Det talas om individuella lösningar, men statistiken pekar på ett strukturellt problem: vi bygger ett samhälle där alldeles för många inte orkar vara med, samtidigt som skuld och ansvar läggs på individen. Att bli utbränd blir ett personligt misslyckande, när det i själva verket borde ses som en sund reaktion på något ohållbart.

Kanske kan kreativt skapande vara en del av svaret.

Så jag skissar ideer. Jag lär mig bland annat smyckestillverkning. Formar för hand. Inte som ett sidoprojekt, utan som ett försök att hitta ett sätt att leva som inte bara tömmer. Ett litet steg bort från beroendet av samhällets villkor. Jag håller igång min yogapraktik och skriver för fåtal ögon i hopp om att kunna ta vad jag lärt mig i Bali tillbaks till Sverige, till att kunna växa nog för att fylla ett rum och mötas i yoga. Ett försök att skapa något som håller i längden och som kanske kan få både mig och andra att andas lite friare.

Vad hade hänt om vi levde i ett samhälle där människors behov, vilja och rytm fick styra?

Där trygghet inte krävde ständig prestation?

Där arbete inte behövde vara något man överlever, utan något man växer i?

Jag vet inte. Men jag vet att något måste ändras.

Och kanske börjar det där. Med en idé, en tråd, ett par händer.

Ett mål: att få se mina skapelser säljas på ett bord nästa år på Hästveda marknad.

Eller kanske bara en önskan.

Att när jag tar min promenad i skogen nästa år och hittar mina första kantareller, de man alltid kan lita på växer, att jag då känner ett stilla lugn av att kunna lita på det som växer inom mig.

Blomsterdröm

Köp nu