Psykisk ohälsa är inget soloprojekt

Jag har bott större delen av mitt vuxna liv utanför Sverige. Under åren på Malta, i Vietnam och på Bali har jag mött helt olika sätt att förstå livet, lidandet och det vi kallar hälsa. Men det som kanske gjort störst intryck på mig är hur annorlunda man förhåller sig till psykiskt mående

Här hemma i Sverige finns det ett slags tyst överenskommelse om att vi ska klara oss själva. Att vi ska vara starka, självgående och kunna formulera vad vi behöver, även när vi knappt vet hur vi ska ta oss upp ur sängen. Jag märker det inte minst i kontakten med vården, där det krävs ett visst slags språk, ett slags struktur, ett visst mått av funktion för att ens bli hörd. Talesättet att det krävs att vara frisk för att få vara sjuk finns av en anledning

På Bali var det annorlunda. Visst ser man lidande där också, men det är ett lidande som bärs gemensamt. Man ser mycket till det kollektiva snarare än det individuella. Där talar man om balans. Inte som något du ska skapa ensam, utan som något man återställer tillsammans. Om någon i byn mår dåligt, vare sig fysiskt eller psykiskt, kan det sammankallas en ceremoni där grannar, släktingar, vänner och andliga ledare samlas. Man kanske inte ens vet exakt vad som är fel, men man vet att något skaver och att det behöver tas på allvar. Det är inte alltid det praktiska som avgör utan själva närvaron, gemenskapen. Man delar på ansvar, lyssnar, rör vid något som inte riktigt låter sig mätas. Det finns en självklarhet i att möta det som inte fungerar och bära det tillsammans.

Jag säger inte att det är bättre. Jag säger att det finns något i det som vi kanske har förlorat. Något som inte ersätts av självförverkligande eller appar för mindfulness. Något som inte ryms i våra vårdköer eller i det där samtalet du bokar tre veckor fram i tiden. För när du har svårt att andas vill du inte alltid prata om det. Ibland vill du bara att någon kommer förbi och sätter sig bredvid.

Jag har burit på både ensamhet och värme i olika delar av världen. Jag har sett hur tystnad kan kväva men också hur en hand på axeln kan förändra allt. Vi behöver varandra. Inte för att fixa, inte för att förstå exakt, men för att bara få finnas i närheten av någon som inte backar när det gör ont.

Det är inte så enkelt som att säga att vi borde leva mer som de gör där eller mindre som vi gör här. Men jag tror att vi ibland glömmer hur mycket som kan läka bara av att få känna sig lite mindre ensam. Och kanske är det där vi behöver börja. I Sverige har vi lärt oss att söka hjälp genom system, inte genom varandra. Vi står i kö till professionella men glömmer att det också finns läkedom i närhet, i vänskap, i att någon stannar kvar när det blir svårt att vara människa. Vi kallar det välfärd, men lämnar människor ensamma i sina rum, ensamma att bära sig själva genom kris.. Kanske är det dags att bygga ett samhälle som inte bara vårdar, utan faktiskt håller om.