Vem är jag?

Jag kommer från en arvslinje där en sårbar känslighet har skapat lidande i många generationer. Ett arv som har format min förståelse för den mänskliga upplevelsen och fått mig att reflektera över hur mental hälsa betraktas och hanteras världen över. Jag har kartlagt många likheter, men som man säger att ett kärt barn har många namn, så är dessa likheter ofta beskrivna och illustrerade på olika vis beroende på var och när de etablerades. Jag älskar att kika på det mänskliga psyket som genom ett kalejdoskop, där varje skiftning av lins visar ett nytt perspektiv och med stor fascination tycker jag om att klä om mina tankar i nya tyger och måla begrepp i andra färger för att utforska om det vi tar för givet kan anta nya former. Som om eld genom en lins ses som värme och trygghet och genom en annan som en rasande förstörelse. Det är i denna process av att låta idéer få omvandlas och nyanseras som jag får en djupare förståelse för mänsklighetens både yttre och inre lager.

Min identitet har byggts upp, ifrågasatts, förändrats, förstörts och kommit samman igen många gånger genom mitt liv och det fortsätter förvåna mig hur lätt man kan fälla av vissa lager varpå andra verkar mer inrotade i vem man är, men hur ofta man får bakvänt vilket man tror skulle vara vilket, det ena kanske som lungor du behöver för att andas och det andra en jacka du kan slänga iväg när den inte längre känns som du. I mitt fall har jag fått omvärdera vem jag är mycket genom att bo i olika länder runtom i världen, där långt från hemland och blodsband ens identitet tar form på nya sätt. Varje land har fungerat som en spegel som reflekterat olika delar av mig, inte olikt hur vänner och familj också drar fram och tillbaks sidor av en själv som om man vore någon slags marionettdocka. Jag tror att jag haft en tendens att söka många nya begynnelser i mitt liv bara för att få uppleva mig själv på så många olika vis som går. Så här är jag idag, med känslan av att jag gått hela cirkeln runt, precis tillbaks i Sverige efter 12 år ifrån står jag framför spegeln efter att ha rest genom ett kalejdoskop av verkligheter och kikar hur kläderna jag en gång lämnade nu passar mig, hon, henne, jag, oss, vi vars lungor har fått andas i många olika världar. Nu är jag hon den där busiga igen, fylld av det där barnsliga buset som bara tycks vakna i närheten av de som minns att det finns. Henne har jag saknat. Jag är en kropp och ett sinne som inte alltid orkar med smärtan, men som alltid försöker. Jag är dotter, barnbarn och barnbarnsbarn till de som törstigt jagat missbrukstoppar för att bedöva sig själva i en värld där sårbarhet inte hör hemma. Jag är ett hjärtslag av nyfikenhet, vars undran överlever utan klara svar. Jag är en rastlös vilsen vandrare som hittar vägar framåt men inte dit hon ska. Jag är hon som ärvt allt det men som väver om det till något annat än vad man först ser.

Jag är Emilia, men precis som ett kärt barn har många namn kan inte allt jag är benämnas med ord. Jag är ett självmedvetande och ett undermedvetande och däremellan bygger jag en bro. Jag vandrar med fötterna på jorden men flyger högt i drömmarnas dimension. Om jag vore en film skulle Jung vara min vän och Freud en bov. Kanske är jag en träsktrollsprinsessa vars fängelse är världens trångsynta cell. Varje äkta kärlekskyss har brutit förbannelsen av den jag var, men likt förbannat är jag fortfarande jag. Men vem är jag? Hur ser kärnan ut bakom alla lagers fasad? Vad växer fram om jag planterar kärnan i ny jord? Jord som inte trampats ner sen big gjorde sitt bang. Jord som inte begravt de ofantligt många liv som spillts av krig, hunger, sjukdom, girighet, fattigdom, fördomar och hopplöshetens förgörande dom. Jord som inte trampats på av alla som ville hinna först. Hur långt hade mina rötter fått vandra och hur stor hade kransen min grott, om jorden fått växa mig utan gränser, om den jag är aldrig blivit kvävd, om frihet var markens enda näring? Vem vet, inte du, vem vet inte jag, som Lisa Ekdahl sa. Är det en saga för god för att vara sann? Frihet är ingen sanning idag, så mina rötter söker sig fram genom sprickorna i en mark som kväver lika mycket som den ger och det du ser är som ett träd för evigt fast i vintern. Hade du kunnat föreställa dig ett träd under en vacker sommardag om vintern var allt du någonsin fått veta av? Om allt du visste var nakna grenar och frostbiten mark, skulle du då önska mer för en vintergestalt? 

Jag vet inte. Intet vet jag. Jag vet tomrummet som jag känner av. Jag är, det är jag.